KAPITEL 5
– Varför kan du inte berätta för oss var det är? frågade Wyvela.
– Jag tänker inte visa det för någon har jag ju redan sagt, sa Zolan.
Wyvela böjde sig ner och tog upp halsbandet. Halsbandet bestod av en tunn läderrem, med ett hängsmycke som var format som en halv sol.
Plötsligt hördes en hög smäll, och det blev kolsvart. Luckan hade smält igen!
– Hur ska vi ta oss ut, ropade Violita.
– Jag vet inte, svarade Pitra.
Dom såg ett svagt ljussken från halsbandet, som Wyvela höll i. Det blev starkare och starkare. Till slut blev de fullt ljus i jordkällaren. Nu såg dom takluckan och Pitra försökte få upp den, men det gick inte. Halsbandet började vibrera och en nyckel föll ut.
– Vi kan prova sätta i nyckeln, föreslog Wyvela.
– Ge den till mig så kan jag prova, sa Zolan.
Wyvela gav nyckeln till Zolan och han låste upp takluckan.
– Det gick, sa Violita.
En efter en började dom klättra uppför stegen.
– Det är något speciellt med det där halsbandet, sa Zolan. Ni måste ha med er det.
– Okej, sa Wyvela och satte på sig det.
– Lycka till! sa Zolan och gick sin väg.
– Vart ska du? Ska du inte följa med? sa Pitra.
– Det här måste ni klara själva, jag ska hem.
Pitra satte på sig ryggsäcken och sa:
– Nu kan vi börja vandra.
– Vet du vart vi ska? frågade Violita.
– Jag tror att Mörkergrottan är den bästa vägen.
– Men hur ska vi ta oss förbi klipporna? frågade Wyvela.
– Bara vi tar oss förbi klipporna så kommer det att gå, sa Pitra.
Wyvela och Violita tittade på varandra och nickade och så började dom vandra.
På vägen till Grannbyarna så såg dom ännu en gång hur förstörd den var, Wyvela stannade och suckade innan hon gick vidare. Efter en timme så stod dom framför klipporna, smutsiga och hungriga, dom såg sig omkring och försökte hitta en väg där dom kunde ta sig ner. Violita upptäckte ett grovt rep fastbundet runt en stor ek.
– Kolla, kolla där är ett rep fastbundet vid ett träd.
– Dom i Grannbyarna har säkert använt det när dom ska nedför klipporna. Vi kan ju klättra ner med hjälp av det, så kommer vi till grottan, sa Pitra.
Dom tog sig nedför klipporna utan problem och kunde börja gå till grottan.
– Oj, vad stor grottöppningen är! sa Violita.
– Förr i tiden var det här förmodligen en gruva. Hoppas det finns en dressin kvar där inne, sa Pitra.
– Ja, det skulle gå mycket snabbare att ta sig fram till Torsapskogen, sa Wyvela.
Wyvela, Pitra och Violita gick in i grottan. Det var mörkt i grottan. Plötsligt började halsbandet lysa igen, nu blev det lättare att se.
– Å, det finns en dressin! utropade Violita.
– Hoppa på ni två, så puttar jag på fart, sa Pitra.
Plötsligt så snubblade Pitra och råkade knuffa till dressinen och den for iväg med en väldans fart, utan Pitra.
– Pitra! ropade Wyvela, så att det ekade i hela grottan!
Dressinen åkte nerför en kulle men till slut saktade den ner. Wyvela och Violita började gå upp igen för dom kunde inte lämna Pitra i mörkret.
– Tack, gudskelov att ni kom tillbaka. Jag trodde att jag skulle försvinna i mörkret, sa Pitra.
– Klart vi inte ska lämna dig ensam, vi skulle inte klara oss utan dig, du kan ju vägen, sa Wyvela.
– Mm, sa Violita
– Kom så går vi till dressinen! sa Pitra.
När dom kom fram till platsen där dom hade lämnat dressinen, så var den borta.
– Titta, lys här, sa Violita.
Wyvela lyste där Violita pekade, hon såg ett spår, det var samma fotspår som dom hade sett i byn några dagar tidigare. Dom såg på fotspåret att monstret hade släpat någonting efter sig. Nu var dom tvungen att gå den sista biten till fots. Till slut såg de att grottan började smalna av och leda till utgången. När dom såg månen, så förstod dom, att dom var ute ur grottan.
– Kolla där! Skrek Wyvela.
Alla kollade dit och såg en fasansfull syn, det var dressinen som försvunnit i grottan,
Den låg på en sten och var alldeles sönderslagen. Pitra och Violita var för trötta för att reagera på den sönderslagna dressinen. Pitra och Violita la sig ner där dom stod. Wyvela såg något som blänkte vid den sönderslagna dressinen. Hon gick fram till den och plockade upp det som visade sig vara ett halsband. Det såg ut som det andra halsbandet men smycket var en halvmåne. Wyvela sprang till Pitra och Violita, och visade halsbandet.
– Jag tycker att du ska ta på dig det här halsbandet, sa Wyvela.
Pitra tog på sig halsbandet i och i samma stund såg dom två monster komma flygande genom skogen. Halsbanden börjar lysa och dras emot varandra. Det bildades en stark ljusstråle som träffade monstren. Monstren krympte och föll sakta ner mot marken. När dom nådde marken såg dom att monstren var borta och att det stod två barn där. Ett tredje monster kom flygande och Wyvela och Pitra höll ihop halsbanden men magin var borta. Monstret dök ner mot barnen men ändrade riktning in mot grottöppningen.
Först så kände Wyvela inte igen barnen, men sen när dom kom närmare såg Wyvela att det var tvilllingarna från hennes by Myrta.
– Olivia, Alex! ropade Wyvela och kramade om dom.
– Vad har hänt? ropade Pitra.
– Vi minns inget, åh vi är så trötta, svarade tvillingarna.
– Men snälla kan vi inte gå och lägga oss? frågade Violita.
Dom la sig vid grottöppningen och somnade genast. Wyvela vaknade av att hon var hungrig. Hon visste mycket om naturen så hon skulle säkert hitta några bär som hon kunde bjuda på sen. Hon gick in i skogen och hittade mjölkört som hon knöt i bältet, lite längre bort hittade hon även lite blåbär. Hon kände att hon blev trött av allt letande och satte sig ner och lutade sig mot en ek och somnade. Hon vaknade och förstod att hon måste ha somnat och skyndade sig tillbaka till grottan, men det var ingen där.
– Hallå! ropade Wyvela.
Men hon fick bara sitt eget eko till svar. Hon gick omkring men hon såg ingen. Plötsligt kände hon hur halsbandet började vibrera. Hon blev rädd och förstod inte vad som hände. Halsbandet började dra med henne. När det slutade stod hon framför ett träd. Trädet var stort och fullt med äpplen, stammen var ovanligt tjock. Hon hörde att någon ropade, hon tittade sig omkring men såg ingen. Nu hörde hon ropet igen, hon hörde att det var Pitra.
– Pitra! ropade hon, men hon fick inget svar.
Hon tittade ner på halsbandet och såg Pitra.
– Hjälp! ropade Wyvela och hoppade till.
Nu förstod hon att det var något speciellt med trädet, hon gick närmare. Trädet öppnade sig och ut kröp barnen. Från trädet plockade de med sig några äpplen
Dom satte sig ner på varsin sten och började äta äpplen och bär. Efter dom ätit upp så kände dom sig piggare och påbörjade sin vandring. När dom hade gått en stund så snubblade Violita.
– Aj, jag fastnade i en rot, ropade Violita.
– Oj, hur gick det, sätt dig på den här stenen så kan vi titta på foten, sa Wyvela.
Då kom plötsligt en man gående fram till dom.
– Vem är du? frågade Pitra
– Jag är en trollkarl från Ilsafloden.
– Vad gör du här, vi är ju på väg till dig.
– Jag kan inte säga något här, följ med mig hem, till mitt hem i Ilsafloden.
– Jag kan inte gå, jag har stukat foten, sa Violita.
– Du kan få låna min käpp, sa trollkarlen.
Nu kunde dom gå vidare till Ilsafloden där trollkarlen bodde. När dom började närma sig huset så sa trollkarlen:
– Kan jag få låna käppen, så att jag kan göra en öppning i kraftfältet?
– Vad är ett kraftfält? frågade Violita.
– Det är en skyddande mur runt mitt hus så att Yrogg inte kan komma in, svarade trollkarlen.
Barnen gick igenom öppningen och fortsatte till huset medan trollkarlen stängde öppningen i kraftfältet . När dom kommit in i huset så satte sig barnen och väntade på trollkarlen. När han kom in i huset så satte han sig mitt emot på en stol.
– Vad var det du skulle säga när vi kom fram? frågade Pitra.
– Jo, jag skulle säga….
Plötsligt avbröts han av ett öronbedövande brak.
Skrivet av klass 5, Stöcksjö skola
Kommentar från Julia Sandström: Vad vill trollkarlen berätta? Vad är det som är så speciellt med halsbanden? Och var kommer oväsendet ifrån? Är det odjuret som är tillbaka eller någonting annat?
Fantasy-stafetten I 