Kapitel fyra

Kapitel 4

– Hur kunde gubben komma fram så plötsligt? sa  Pitra.

– Jag vet inte, sa Wyvela.

– Jag tror att gubben var monstret, sa Pitra.

– Men vi kan inte vara så säkra, sa Wyvela.

– Men vad tror du har hänt med Violita? undrade Pitra.

– Jag tror att hon blev bortrövad av den där gubben, sa Wyvela. Jag är jätteorolig för henne.

– Jag med, men vi ska ta det lugn. Vi kommer att hitta henne, sa Pitra lugnande och la en arm om henne.

– Jag hoppas det! sa Wyvela, medan de kom upp för berget.

– Där är påsen gubben hade! väste Pitra.

Då såg de, den bruna påsen med det röda bandet  knutet runt gubbens käpp, utanför en av de små grottorna. De tog käppen och sprang iväg mot en stor mossig sten, för de hörde stora tunga steg.

– Kom vi smyger in i den där grottan, viskade Pitra.

– Okej, sa Wyvela.   

När de kom in i den mörka grottan såg de en flicka med knutna rep runt sig. När de kom närmare såg de att det var Violita, men de såg också en gammal man som också hade rep runt sig och de hörde många snarkningar. Violita vaknade av att hon hörde steg, sedan såg hon att det var Wyvela och Pitra.

– Hej! vad bra att ni kom. Jag behöver lite hjälp här, sa Violita.

     Sedan knöt de upp repen runt Violita ,men hon sa att de skulle knyta upp gubbens rep och väcka honom också.

– Hej! jag heter Zolan. Ni måste vara Violitas vänner som jag har fått höra så mycket om, sa mannen och log.

-Ja det är vi, sa dom

– Nu flyr vi medans det är mörkt, viskade Pitra.

När det flydde ner för berget märkte dom att dom var jagade av en varg som hade upptäckt dom. De släppte käppen med påsen och då stannade vargen och tog upp käppen med munnen och gav sig iväg mot de stora berget igen.

– Nu är vi äntligen nere igen, sa Violita.

– Vet du hur man läser pergamentet?

– Vi pratar någon annanstans. Här är det inte säkert, sa Zolan.

– Ja! sa, Wyvela. Vi pratar hos min moster Greta..

När de letade efter den magiska porten var den försvunnen.

– Var är porten? frågade Violita förvånat?

– Jag vet inte, sa Pitra

– Hur ska vi ta oss dit nu? undrade Wyvela.

– Vi kommer att svälta ihjäl, snyftade Violita.

– Gråt inte, tröstade Zolan. Vi ska nog komma här ifrån för jag vet ett knep.

– Vadå för knep? undrade Pitra.

– Porten kan bara öppnas på ett speciellt sätt, berättade Zolan

–  Vadå för sätt? frågade Wyvela.

– Det finns en stenknapp under det jordstampade golvet som man måste hitta och stampa  hårt på , sa Zolan.

– Jag vet! Jag föll ju från den murkna stegen och då landade jag på golvet, sen öppnades porten, sa Pitra.

– Ja! det är knappen, sa Zolan.

– Men utifrån ska man säga en ramsa som går så här:

Grå port, grå port, ta mig tillbaks väldigt fort!  Då öppnas porten..

Sedan nästa morgon vaknade Zolan först och väckte barnen.

– Nu säger jag ramsan så att vi kan gå in i tunneln, sa Zolan

När de kom in i tunneln genom porten, stängdes den  precis efter dem med en smäll.

Plötsligt hörde de ett gurglande ljud.

– Det är monstret! Göm er snabbt,  väste, Zolan.

Dom hörde hur monstret kom närmare och närmare.  

Det lät inte som monstret det lät som att någon kraxade, sa Violita.

– Jag håller med! sa Pitra. 

 Ut ur mörkret kom ett björnliknade huvud och strax under såg dom ett blänkande ljus från Kolions diamantöga.

– Det är bara Kolion! ropade Violita så att det ekade i hela gången.

– Hej! ropade Kolion. Är det ni? Jag trodde ni var kvar i bergen. Tur att alla är oskadda.

– Vi hittade Zolan, sa barnen.

– Nu går vi till jordkällaren så att ni får mat i magen, sa Kolion.

Senare vid middagsbordet.

– Men var kommer du ifrån egentligen? frågade Violita.

– Jag kommer ifrån en gammal by som nu är kallad Gråruinerna fast ingen vet vad den egentligen heter, sa Zolan.

– Vad heter den? frågade Pitra.

– Kristallbyn, sa Zolan.

– Sa någon Kristallbyn? frågade Kolion och klev fram ett steg ur mörkret.

– Ja, det var jag som sa det, sa Zolan. Det var där jag bodde när jag var liten.

– Men varför bor du inte där nu då och varför bor du på Torapsbergen? frågade Wyvela?

–         Jo, nu  ska jag berätta  hur det ligger till ända från början. Ända sen jag var liten så har jag och min bror Yrogg tävlat. Yrogg blev bara mer och mer avundsjuk och aggressiv för att det nästan alltid var jag som vann. När jag blev äldre så valde byborna mig till stamherre för Kristallbyn. Då blev Yrogg rasande och försvann mot den Gyllenekällan. Efter femtio år så kom han tillbaka. Han hade ett följe av en flock mörkgröna slemmiga odjur med hat i sina ögon. Folket flydde för sina liv, men monstren förstörde byn och dödade nästan alla människor.  De människor som överlevde blev förvandlade till monster av pulvret som Yrogg har på sin käpp. Pulvret kommer från Nidiaträsket. Det är bara Yrogg som vet hur man gör pulvret. Jag gömde mig på Torapsberget för att  Yrogg inte skulle hitta mig. Där såg jag att Yrogg hade tagit en liten flicka. Jag smög fram försktigt  och undersökte flickans handled och såg ett födelsemärke som såg ut som en tatuering. Jag lät monstren ta mig för att kunna skydda flickan.

–         Varför skulle du skydda Violita, sa Pitra.

–         Det kommer ni att få veta senare, sa Zolan.

– Finns det något motgift till pulvret?, frågadeWyvela.

– Jag vet inte, sa Zolan.

– Men hur ska vi då kunna rädda byborna?, undrade Pitra.

– Jag känner en trollkarl som bor vid Ilsafloden. Han kanske vet var det finns, sa Zolan.

–  Då går vi dit och letar upp honom, sa Violita.   

  Dom packade ner mat och ett tält av djurskinn i en läderväska. När de började vandra hörde dom ett skrik på hjälp av Wyvelas moster Greta. .

– Moster Greta! ropade Wyvela.

Dom sprang tillbaka till jordkällaren för att se vad som hade hänt. Då var alla borta. Det enda som fanns kvar var moster Gretas halsband. Till och med kistan var borta.

– Åh nej, pergamentet! sa Pitra.

– Jag har det, sa Zolan.

– Var då? undrade Wyvela.

– Jag har gömt det här i jordkällaren på ett säkert ställe, sa Zolan. Ingen annan får hitta det.

– Varför får ingen annan hitta det? frågade Violita.

– Det måste läsas av rätt barn. Annars blir det en förbannelse över hela ön Sildara, sa Zolan.

– Hur vet vi vem som är rätt barn? frågade Pitra.

– Det vet vi bara när det har skett sa Zolan.

 

Skrivet av klass 5, Castorskolan i Bjurholm

Kommentar från Julia Sandström: Så nu vet Pitra och Wyvela vem som ligger bakom bybornas försvinnande! Men hur ska de göra för att hitta trollkarlen vid Ilsafloden? Kommer trollkarlen kunna hjälpa dem hitta motgiftet? Varför ska Zolan skydda Violita? Och hur ska de veta vilka barn som är menade att läsa pergamenten?

Read Full Post »