Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Sista kapitlet

 Skrivet av Julia Sandström

 

”Fungerade det?” frågade Wyvela i tystnaden som följde efter att Yrogg läst klart.

”Jag vet inte”, svarade pojken och de såg sig alla omkring. Men såvitt de såg och hörde hade ingenting förändrats.

”Pergamentet skulle väl göra något med yroggianerna?” undrade Pitra. ”I sådana fall kan vi väl inte veta ifall det har fungerat, förrän vi har undersökt saken?”

”Jag kan skicka ut några av mina spejare”, föreslog Xantau. ”De kan rida till Nidiaträsket och Gråruinerna och undersöka ifall yroggianerna finns kvar.”

”Det låter som en bra idé”, tyckte Hövdingen, och tillsammans lämnade gruppen jordkällaren. Väl uppe upptäckte de att några av rövarna hade lagat mat, så medan Xantau gick iväg för att ge spejarna sina order, satte de andra sig vid lägerelden och åt en sen middag.

Wyvela och Pitra satte sig bredvid Yrogg så att de kunde passa på att fråga ut honom.

”Förstod du vad som stod på pergamentet?” undrade Pitra.

Yrogg skakade på huvudet och svalde sin brödbit. ”Jag tror att jag kunde latin tidigare, men jag kommer inte ihåg. Det är mycket som jag inte minns.”

”Vad hände egentligen med dig?” undrade Wyvela. ”Du verkar inte särskilt elak nu. Men innan vi använde halsbanden mot dig …” Hon rös. Det kändes konstigt att tänka sig att pojken bredvid henne var samma person som så många gånger försökt skada henne och hennes vänner, så ond som den äldre versionen av Yrogg hade varit. Den unga Yrogg var som en helt annan person, både till sättet och till utseendet. Trots det var det svårt att lita på honom. Det var ju Yroggs fel att Terga, Greta och resten av byborna var försvunna.

”Jag vet inte”, svarade Yrogg och rynkade pannan som om han försökte minnas något som hänt för längesedan. ”Alla minnen från det som hände efter att jag träffade Zolan och tanten på ängen är suddiga. Det känns som om jag har drömt alltihopa. Tror ni”, sade han plötsligt med en förskräckt min, ”… tror ni att Zolan använde magi på mig?”

Wyvela och Pitra utbytte en förvånad blick.

”Menar du att det skulle vara hans fel att du blev ond?” sade Pitra tveksamt. ”Skulle någon verkligen göra så mot sin bror?”

Det var Yroggs tur att bli förvånad. ”Bror? Zolan är inte min bror.”

”Vad?” utbrast Wyvela. ”Vad är det du säger?”

”Zolan var Kristallbyns trollkarl”, förklarade Yrogg. ”Hur så? Vad har han sagt till er?”

”Att han och du är bröder och att ni hela tiden tävlade med varandra. Så när han blev utsedd till stamherre hämnades du genom att skapa monster som förstörde byn.”

Yrogg bara gapade. ”Det var det värsta jag har hört!” utbrast han. ”Det där är bara lögner! Zolan blev aldrig utsedd till stamherre, han förvisades från Kristallbyn eftersom han började syssla med farlig magi!”

Wyvela kände sig minst sagt förvirrad. Att Zolan inte varit den han utgett sig för hade hon förstått, eftersom han och Violita tydligen var i maskopi. Men samtidigt var hon rädd för att lita på Yrogg. Han kunde lika gärna bara skylla ifrån sig.

”Du kanske ska ta allt från början”, föreslog hon.

”Monstren har funnits långt längre än både mig och Zolan”, började Yrogg att berätta. ”Det sägs att de anföll Vildmännen då de fortfarande bodde i det här området.”

”Det berättade moster Greta”, mindes Wyvela. Yrogg fortsatte:

”Vildmännen skyllde monstren på en häxa i området. Det hade försvunnit en hel del människor från trakten och de misstänkte henne för att ha förvandlat dem. Så de kom på ett sätt att skydda sig från henne. De skapade fem magiska halsband som kunde motverka hennes magi, och göra monstren till människor igen. Sedan jagade de iväg häxan och hon sågs inte till igen. Men Vildmännen visste att hon fortfarande fanns kvar någonstans på ön, så de behöll halsbanden och varnade sina barn och barnbarn för henne. Det är så jag känner till historien. Vildmännen som bodde här var mina förfäder.

Men så kom Erövrarna och drev bort Vildmännen. Som ni vet hamnade de i krig med varandra, och på något sätt skiljdes halsbanden åt. Bara ett förblev i Vildmännens ägo.”

”Ett av dem hamnade hos moster Greta, ett hos Asrall, ett i Mörkergrottan och ett i Nidiaträsket”, konstaterade Wyvela.

Pitra nickade tankfullt. ”Men Yrogg, det förklarar ingenting”, sade han sedan. ”Bara för att monstren har funnits länge betyder det inte att du är oskyldig. Någon har trots allt tillfångatagit människor och förvandlat dem till monster.”

”Ja, häxan!” svarade Yrogg ivrigt. ”Förstår ni inte? När halsbanden inte längre var samlade var Vildmännen inte starka nog att slåss mot henne. Hon kunde skapa monster och förstöra Kristallbyn utan problem.”

”Häxan”, upprepade Wyvela och mötte Pitras blick. Båda tänkte samma sak: Violita.

”Om Violita är häxan i Vildmännens berättelse har Zolan helt klart något med henne och monstren att göra”, sade hon. ”Men varför skulle han vilja hjälpa henne att skapa monster?”

”Som hämnd för att han blev förvisad?” föreslog Yrogg.

”Kanske det”, medgav hon. ”Men det förklarar inte varför han skulle ha förtrollat dig.”

”Svaret kanske finns i ’Yroggs historia’”, påpekade Pitra.

”Vad är det?”

”En bok”, svarade Wyvela. ”Som berättar om dig. Eller den äldre versionen av dig, kanske jag borde säga. Det kan vara värt ett försök att läsa igenom den.”

”Jag gör det”, sade Yrogg genast. ”Jag vill veta mer om mitt ’äldre jag’. Kanske kan det hjälpa mig att minnas.”

Wyvela grävde i sin packning och hittade boken som hon gav till Yrogg. Pojken öppnade den och började läsa, under tiden som Wyvela och Pitra drog sig undan.

”Vad tror du?” frågade Wyvela sin bästa vän.

”Att Yrogg kanske har rätt”, svarade han fundersamt. ”Hans sista minne, av Zolan och Violita på ängen, kan mycket handla om att de utövar någon sorts trollformel på honom.”

”Men varför skulle de göra det?” ville Wyvela veta.

”Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att även om pergamentet förintar monstren eller förvandlar tillbaka dem till människor, så är våra problem inte över, inte så länge Violita och Zolan finns där ute.”

”Men vi har halsbanden och pergamentet”, påpekade Wyvela. ”Och om Yrogg har rätt betyder det att vi kan besegra dem.”

De återvände till Yrogg som fortfarande läste, och blev blekare och blekare för varje sida.

Slutligen smällde han igen den. ”Jag kan inte läsa mer”, sade han och såg alldeles förtvivlad ut. ”Jag kan inte tro att jag har gjort alla hemska saker som står i den här boken.”

”Om vi har rätt så är det inte det fel”, tröstade Wyvela honom. ”Du kan inte hjälpa att Zolan och Violita förtrollade dig.”

Yrogg skakade på huvudet. ”Jag är också ansvarig. Jag borde ha stått emot magin. Jag borde ha flytt så fort jag såg Zolan tillsammans med den gamla tanten. Jag visste att han hade blivit förvisad men trodde ändå inte att han skulle göra mig illa …”

Wyvela hörde smärtan i hans röst. Hon kunde inte ens föreställa sig vilken skuld han måste känna, och insåg att hon inte längre kunde vara arg på honom för allt han gjort.

”Apropå den gamla tanten”, sade Pitra i ett försök att få Yrogg på andra tankar. ”Hur håller Violita sig vid liv? Om det är samma häxa borde hon väl ha dött av ålder vid det här laget.”

”Hon använder sig säkert av magi”, trodde Wyvela. ”Kanske var det det hon skulle ha spökhjärtat till.”

Tanken gjorde henne ilsken. Hon hade litat på Violita och Zolan och de hade förrått henne.

Hon rycktes tillbaka till verkligheten av att någon ropade hennes och Pitras namn. De två vännerna såg sig omkring och upptäckte Marossi som kom skyndande mot dem, med pergamentet i högsta hugg.

”Jag har upptäckt något”, flämtade han när han sjönk ner på marken bredvid dem. ”Yrogg gav mig pergamentet eftersom han vet att jag kan latin och det ändå inte kan skada nu när han har läst pergamentet. När jag började läsa det upptäckte jag något. Titta här”, sade han och höll ut pergamentet.

”Vad ska vi titta på?” frågade Pitra oförstående. ”Du vet att vi inte kan läsa latin.”

”Det var inte det jag menade”, sade Marossi otåligt och viftade med pergamentet framför deras blickar. ”Se här.” Han pekade på papprets nedersta kant. ”Det är inte tydligt, men om man tittar efter riktigt noga så ser man att kanten är lite ojämn.”

”Vad spelar det för roll?” Wyvela kunde inte förstå varför Marossi var så upprörd.

Men det gjorde Yrogg. ”Sidan har rivits av”, sade han.

”Vad?” utbrast Wyvela och Pitra i munnen på varandra.

”Det stämmer”, sade Marossi. ”Det märks knappt om man inte kan läsa det som står, men när jag började försöka översätta texten insåg jag att slutet saknas.”

”Men …” började Wyvela med skräck vällande upp i bröstkorgen, ”det betyder att ingenting hände när Yrogg läste pergamentet.”

”Och det betyder”, avslutade Pitra meningen, ”att yroggierna fortfarande finns kvar.”

I samma stund ljöd ett högt omänskligt vrål från ovanför byn, och sekunden efter var den mörka himlen täckt av flygande monster.

”Fiender i sikte!” skrek Xantau och genast flög rövarna upp på fötter. De kastade sig upp på sina hästar, beväpnade med allt från pilbågar till svärd och yxor, och fick snabbt sällskap av Aracajau och resten av kentaurerna.

”Ni får inte skada dem!” skrek Wyvela förskräckt. ”De är fortfarande människor, bara förvandlade!” Tanken på att Terga och Greta kanske fanns bland monstren gjorde henne skräckslagen.

”De kommer att döda oss om vi inte försvarar oss”, sade Xantau. Rövardrottningens ansikte var hårt och beslutsamt.

”Vi kan fortfarande rädda dem!” sade Pitra. ”Vi har halsbanden!”

Men redan då han sade orden visste han att det inte skulle räcka. Yroggierna var alldeles för många. Halsbandens magi skulle inte räcka till dem alla, och av Xantaus och Aracajaus ansiktsuttryck att döma visste de det med.

”Vi behöver den andra biten av pergamentet”, sade Yrogg. Han lät betydligt lugnare och mer sansad än både Wyvela och Pitra. ”Zolan har den. När han gömde pergamentet måste han ha rivit av en bit, så att det inte skulle gå att använda. Om vi tar tillbaka den kan vi kanske förvandla alla stackars människor tillbaka till sig själva igen.”

”Så hur ska vi gå till väga?” undrade Wyvela. ”Vi vet inte var Zolan och Violita är, och även om vi gjorde det är de säkert långt härifrån. Vi hinner aldrig!”

”Använd Häxboken”, sade en röst bakom henne. Det var Olivia, som tillsammans med Alex, Asrall och Hövdingen kommit fram och stod bredvid Marossi. ”Använd en trollformel som för er till Zolan och Violita. Vi stannar här med halsbanden och håller monstren på avstånd.”

Wyvela, Pitra och Yrogg såg på varandra. Sedan gav Wyvela och Pitra sina halsband till Alex och Marossi, fattade varandras och Yroggs händer och läste ur Häxboken:

”Tjing, tjang, tjång, bråttom är det denna gång,

ta oss till dem som vill oss illa, låt oss ingen tid förspilla!”

Vid det sista ordet kände Wyvela hur marken under henne krängde till. Hon tappade balansen och föll, men istället för torr jord som hon förväntat sig, slog hon i ett hårt stengolv.

”Aj!” stönade hon och satte sig upp. Hon befann sig i ett litet mörkt rum, det såg ut att kunna vara ett förråd. Bredvid henne låg Pitra och Yrogg, som båda såg omtumlade ut.

”Jag tror att vi befinner oss i en borg i Gråruinerna”, sade Yrogg. ”Jag känner igen mig.”

”Bra”, svarade Wyvela. ”Låt oss leta reda på Zolan och Violita.” Hon var orolig för sina vänner i Grannbyn, men kunde inte låta det märkas. Att oroa sig skulle inte rädda någon. Då var det bättre att fokusera på att hitta den sista pergamentbiten.

Yrogg tog täten ut ur förrådet. De kom in i en ödslig och dammig korridor och fortsatte åt höger. De smög fram med alla sinnen på helspänn. Allt var tyst, tills:

”Vad gör ni här? Här får ni inte vara.”

”Den rösten känner jag igen …”, sade både Wyvela och Pitra. I samma ögonblick uppenbarades prinsessan Madelaine framför dem.

”Herre!” utbrast hon förtjust och neg för Yrogg. ”Ni får ursäkta, jag kände först inte igen er.

”Åh”, svarade pojken överrumplat. ”Öh, det är okej.”

”Vill ni att jag ska ta hand om barnen?” frågade hon med en elak blick på Wyvela och Pitra.

”Nej, nej, den här gången är de med mig”, skyndade Yrogg sig att säga. ”Vi letar efter två personer. En gammal kvinna som ser ut som en liten flicka, och en äldre man.”

Prinsessan nickade. ”De är här. Kom, jag ska visa vägen.”

Hon satte av längsmed korridoren och de tre barnen fick skynda sig för att inte tappa bort henne. Huset var så stort att Wyvela snart tappade koll på hur många gånger de svängde, men slutligen kom de fram till en stor träddörr.

”Därinne”, sade prinsessan och de tackade för hennes hjälp. Hon neg en sista gång, knäppte sedan med fingrarna och försvann in i tomma intet. Yrogg vände sig till Wyvela och Pitra. ”Är ni beredda?” frågade han, och då de nickade drog han upp dörren.

Rummet som de nu steg in i var enormt. Liksom resten av huset var det gjort i sten. En del av taket hade rasat in och genom hålet skymtade natthimlen. Längsmed väggarna låg sönderslagna stenbumlingar och annat bråte som såg ut att en gång ha varit möbler. De enda hela föremålen i rummet var en tronliknande stol i mitten, och ett litet bord vid sidan av det. Vid bordet stod Zolan och Violita, som både vände sig om då dörren trycktes upp.

”Ni ska inte vara här!” utbrast Violita och stampade med foten i golvet.

”Vi är här för den sista pergamentbiten”, sade Yrogg och klev in i rummet, tätt följd av de andra två. ”Vi vet att du har den, Zolan!”

”Jag var tvungen att ta den”, svarade mannen oberört. ”Jag kunde inte riskera att du fick tag på pergamentet och upphävde förvandlingen på yroggierna.”

”Så det är ni två som ligger bakom allt”, sade Pitra anklagande. ”Är det också sant att ni satte en trollformel på Yrogg?”

”Vi behövde en syndabock”, sade Zolan med en axelryckning. ”Medan ni och rövarna stred mot Yrogg hade vi tid att leta efter halsbanden. Dessutom var det ett bra sätt att röja honom ur vägen. Ni förstår, jag har alltid vetat att Yrogg var det utvalda barnet som kunde tyda pergamentet. Det var hans anfäder, den dåvarande trollkarlen för Vildmännen, som skrev pergamentet. Det var menat att användas i nödfall, ifall halsbanden försvann så att byn lämnades oskyddad mot Violita. Men pergamentet tappades bort, liksom några av halsbanden, när Vildmännen hamnade i krig med Erövrarna.”

”När jag fick veta att Vildmännen inte längre hade alla halsband eller pergamentet bad jag Zolan hjälpa mig”, förklarade Violita. ”Han hade just förvisats från Vildmännen och var ivrig på att hämnas. Han förtrollade Yrogg och såg till att han började skapa monster. Under tiden förklädde jag mig till flicka och reste till Myrta för att leta efter pergamentet på platsen där det sista gången sågs. Men vi skulle aldrig ha hittat det om det inte var för er, Wyvela och Pitra.” Hon log kallt. ”Det spelar ingen roll att ni har halsbanden. Jag har lärt min läxa. Den här gången kommer jag att bli så mäktig att de inte biter på mig.”

”Vi kommer inte att låta det hända!” ropade Wyvela och knöt händerna.

Zolan skrattade. ”Vad kan ni göra? Ni är bara ett par småglin.” Han klappade på sin bröstficka. ”Jag har pergamentbiten här och ni kommer inte åt den. Ni har förlorat och kommer att dö.” Han började uttala en trollformel.

”Nej!” skrek en röst, långt innan Yrogg, Wyvela och Pitra ens hunnit reagera på Zolans hot. ”Jag tänker inte låta er skada herr Yrogg!”

Luften bredvid Zolan skimrade och plötsligt stod prinsessan Madelaine där. Blixtsnabbt stoppade hon handen i mannens bröstficka och slet åt sig pergamentbiten, varefter hon knäppte med fingrarna och försvann.

”Spring!” ropade Yrogg och han, Wyvela och Pitra kastade sig mot utgången. Väl ute i korridoren smällde de igen dörren. Från den andra sidan hördes ett fruktansvärt skrik.

”Prinsessan Madelaine!” ropade Yrogg och damen materialiserades vid hans sida. ”Jag behöver pergamentetbiten.” Hon gav honom den och han grävde i sin egen ficka efter den andra biten. ”Jag har hela pergamentet!”

”Läs det!” skrek Pitra som tillsammans med Wyvela stod tryckt mot dörren för att hindra Zolan och Violita från att öppna den.

Yrogg började läsa högt. Fler skrik hördes och bultandet på dörren ökade i styrka. Wyvela höll emot allt hon orkade, med ett hjärta som slog volter i bröstkorgen. Precis när hon trodde att hon inte orkade mer uttalade Yrogg det sista ordet på pergamentet. Ett sus gick genom korridoren och ett stark ljussken exploderade på den andra sidan dörren. När det väl dog ut hade både Zolan och Violita tystnat. Allt som hördes var de tre barnens flämtningar.

Efter en stund vågade Wyvela öppna dörren igen och var nära att trampa i en hög med aska på golvet. Det var allt som fanns kvar av häxan och trollkarlen.

Varken Wyvela, Pitra eller Yrogg hade tänkt på att ta med sig en trollformel som kunde ta med dem tillbaka hem, så de lämnade Gråruinerna till fots. Alla tre var otåliga på att få återvända till Grannbyn, så de blev väldigt glada när de efter några timmars vandring stötte på de spejare som Xantau skickat ut för att ta reda på ifall yroggierna var borta. Rövarna gladdes åt att fienden var besegrad och lät barnen rida tillsammans med dem. Utmattad men nöjd somnade Wyvela, och när hon var hon tillbaka i Grannbyn.

Väl framme möttes hon, Pitra och Yrogg av sina vänner som väntat oroligt på att de skulle återvända. Wyvela blev lättad av att höra att ingen hade skadats särskilt allvarligt i striden. Men gladast av allt blev hon när fick veta att monstren förvandlats tillbaka till människor. Några av byborna från Myrta saknades och dem hade man skickat ut ryttare för att leta efter, men Wyvela hade svårt att oroa sig nu när hon hade återförenats med sina nära och kära.

Terga var en av de första som omfamnade henne. Wyvela andades in hans välbekanta doft och kände sig riktigt trygg för första gången på länge. Hon hade gärna stannat i hans famn för alltid, men Greta var också där och ville tacka henne, och sedan kom Koleon fram, och Olivia, Alex, Asrall, hövdingen och Marossi, och tillslut visste Wyvela inte längre vilka hon kramade. Hon återfick fattningen först när hon stod öga mot öga med Pitra, som såg smått chockad ut över bybornas kärlek och tacksamhet.

Wyvela log åt tanken. Hon visste att ingen i byn längre skulle vara elak eller fördomsfull mot honom, inte nu när han hade hjälpt till att rädda deras liv.

”Vi gjorde det”, sade hon och kände hur hela hon strålade av lycka. ”Vi räddade byborna.”

Pitra lade armarna runt henne och tryckta henne mot sig. ”Det gjorde vi”, svarade han.

Wyvela besvarade kramen och suckade lyckligt. Allting hade ordnat sig. Terga och byborna var tillbaka, Zolan och Violita skulle inte kunna skada någon fler och Yrogg hade fått sitt namn rentvått. När hon tänkte tillbaka på allt som hon och hennes vänner åstadkommit kändes det nästan omöjligt. Men så hade hon ju också haft Pitra vid sin sida.

Och så länge hon hade honom visste Wyvela att allt var möjligt.

 

Med början den 24 maj kommer vi att åka ut till varje deltagande klass under en avslutningsturné!
Alla klasser kommer att få träffa Julia Sandström, vi bjuder på tårta och alla elever kommer att få ett ex av den tryckta boken.

Det sista kapitlet kommer Julia att läsa upp, det har hittills hållits hemligt…även titlarna på berättelserna.

Vi kommer att lägga upp mer info här på bloggen under turnéveckorna.

hälsningar Anna-Karin

Kapitel 13

Kapitel 13

Pitra fick tag på en gren som hängde över vattnet och lyckades kravla sig upp på strandkanten. Han hittade en lång pinne som låg på stranden och använde den till att fiska upp dom andra ur Nidiaträsket. När de låg på stranden så började halsbanden vibrera och lysa och de omslöts av en sfär av starkt ljus. När ljuset slocknade så upptäckde Zolan att de var vid kristallfallet och där väntade Yrogg och hans armé. Alla fem halsbanden började återigen lysa och de drogs ihop med varandra och bildade ett glödande klot ovanför Wyvelas händer. Från klotet skjöts en stråle ut och träffade Yroggs vänstra öga. Yrogg föll ihop och skrek av smärta. Medan han låg ned på marken såg Wyvela, Pitra och deras vänner hur Yrogg föryngras till det barn han en gång var.

Pitra såg att Yroggianerna bakom Yrogg börjde trampa omkring förvirrat. Sedan såg de hur den minsta yroggianen tog ledarskapet och flög iväg i riktning mot de grå ruinerna. Den gav ifrån sig ett fruktansvärt vrål som lockade med sig resten av armén. Yrogg klev upp från marken förvirrad. Han tycktes inte känna igen någon av dem. Han stirrade på Zolan en stund. Pitra tittade upp mot himlen och såg ett par svarta moln. Wyvela föreslog att de skulle söka skydd någonstans. De gick vidare tills de hittade en grotta. De gick in och gjorde upp en eld.

– Yrogg? Är det du? Sa då Zolan.

Yrogg tittade upp mot honom.

– Zolan?

– Zolan, berätta nu, vad är det här om? Frågade Wyvela.

– Ja, det… Yrogg avbröt honom.

– Jag berättar vad jag kommer ihåg. Det var för många år sen, jag satt på en äng och lekte. Sen kom en tant och Zolan… Han avbröts igen av Zolan.

– Det där är inte sant, jag…

– Tyst nu låt honom berätta, sa Pitra.

Yrogg fortsatte:

– Zolan och tanten sa några konstiga ord, kanske på ett annat språk och sen lade Zolan handen på min panna och sen mindes jag inget mer.

– Är det här sant Zolan? Sa Wyvela.

Plötsligt sa Alex:
– Det regnar inte längre. Han hade nog inte lyssnat på Yroggs historia. Sen gick alla ut. Men Pitra och Wyvela höll ett öga på Zolan. De tänkete gå iväg men då fortsatte Yrogg prata:

– Jag minns vad tanten sa till mig. Pitra och Wyvela lyssnade noga. Hon sa någonting om att jag var det rätta barnet. Vet ni vad det betyder. Pitra och Wyvela blir alldeles stumma. Är Yrogg det rätta barnet?

Pitra sa:

– Det betyder att Yrogg kan läsa pergamentet.

– Vi måste tillbaka till moster Gretas by, utbrast Wyvela. Zolan, du gömde pergamentet i jordkällaren, nu måste du ta fram det igen. Zolan låtsades inte höra vad Wyvela sa om pergamentet.

Olivia tittade upp med rädsla i blicken och sa:

– Kommer Yroggianerna förvandlas till människor igen eller vad händer med dom?

– Jag har ingen aning, men vi får hoppas på det, sa Yrogg.

Hövdingen kastade upp sin ryggsäck på ryggen och sa:

– Vi måste börja våran vandring genast, det tar en lång tid att gå så långt. Vilken väg ska vi ta?

Alla tittade på varandra och sedan ut över ön, deras blickar sökte sig till grannbyn där pergamentet fanns. Dom såg Torsapskogen breda ut sig mellan dem och byn. I Torsapskogen gömde sig faror överallt. Där fanns det både mörkervarelser och rövare och ingen skulle ge sig in dit frivilligt.

Men Wyvela sa lugnt:

– Det är den närmaste vägen och den väg vi måste ta för att inte behöva korsa Torsapbergen eller Nidiaträsket. Vi packar ihop våra saker och ger oss av mot Torsapskogen.

De plockade ihop sina saker och påbörjade sin långa vandring mot grannbyarna. Wyvela tog täten och Zolan släpade fötterna efter sig och gick sist i ledet. De vandrade tills de hörde ett vrål från Torsapskogen. Wyvela föreslog att de skulle slå läger för natten utanför Torsapskogen istället för att ge sig in i skogen där vrålet kommer ifrån. Pitra sa:

– Vrålet lät riktigt likt en Yroggian.

– Men vad gör dom Torsapskogen, sa Alex. Var inte dom i Gråruinerna.

– Dom borde ju vara där, sa Olivia.

– Ja det borde de, och det bådar inte gott, sa Wyvela och tittade ut över skogen.

De slog läger för natten.

När de vaknade på morgonen så skulle dom fortsätta sin vandring till Torsapskogen. De packade ihop sin packning och gav sig in i skogen. Mörkret sänkte sig över dem och det blev svårt att se stigen. De gick längre in i mörkret och plötsligt hörde de något som prasslade i buskarna, men då sa Wyvela:

– Det är nog bara nått djur, vi går vidare.

Efter en stund så hörde Zolan ljudet igen och då smög han iväg från gruppen och efter en stund så träffade han Violita.

Då sa Zolan till henne:

– Dom är här nu.

– Okej, följ med mig, svarade Violita.

Wyvela, Alex, Olivia, hövdingen och Pitra hade vandrat en lång bit då Pitra sa:

– Var är Zolan?

– Jag vet inte, sa Alex.

– Han kanske gick vidare, vi fortsätter och kollar om vi hittar honom på vägen, sa Pitra.

De gick vidare in i Torsapskogen. När de kom mot slutet av Torsapskogen såg de ett läger. De gick in i lägret men det var ingen där. Plötsligt kom två Yroggianer och hoppade på dem. De fick alla ett slag i huvudet så att de svimmade.

När de vaknade märkte de att de var bundna på pålar.

– Vi sitter fast! Utbrast Pitra.

– Jag vet! Sa Wyvela

Två mystiska figurer kom gående mot dem. När de kom närmare såg de att det var Zolan och Violita. Zolan skrattade ondskefullt och sa:

– Äntligen är ni fast! Då kom en pil susandes förbi Zolans öra och fastnade på en påle. En armé av rövare och kentaurer kom inrusande i lägret. Flera dussin pilar började flyga samtidigt som de skrämde bort Zolan, Violita och Yroggianerna. Rövarna skar upp repen och befriade gruppen. Sen frågade Alex:

– Vad är ni för ena? En av kentaurerna svarade:

– Mitt namn är Aracaju och jag är en kentaur.

– Vad är en kentaur? Frågade Pitra vidare. Aracaju svarade:

– Det är hälften häst hälften man. Aracaju presenterade rövardrottningen. Det här är Xantau. Hon är ledare för Torsapskogens rövare.

– Varför hjälper ni oss? Undrade wyvela.

– Yroggianerna har tagit många av våra mannars liv och förstört våran by. Svarade Xantau. Eftersom ni uppenbarligen är yroggianernas fiender så blir ni automatiskt våra vänner. Varför är yroggianerna ute efter att ta er till fånga?

– Därför att vi har tillgång till pergamentet som vi tror kan förinta yroggianerna och Violita, svarade Pitra.

– Var finns pergamentet? Frågade Xantau.

– Det ligger i… Pitra blev avbruten av Wyvela:

– Hur vet vi att dom inte jobbar för Violita?

– Dom räddade ju oss från yroggianerna och vi har inget annat val än att lita på dom. Pergamentet finns i en jordkällare i grannbyarna till Myrta. Vi måste ta oss dit.

Kentaurerna och rövarna frågade om de ville ha sällskap till byn. De fick rida på deras hästar.

De tackade och tog emot deras hjälp då de visste att varje sekund var värdefull. Med hjälpen från kentaurerna och rövarna kom de fram till byn före solnedgången. Direkt de kom fram till byn skyndade Pitra och Wyvela sig till jordkällaren med alla andra bakom sig. När de kom till jordkällaren öppnade de luckan och hoppade ner.

– Zolan har gömt pergamentet någonstans här inne, sa Pitra. Sprid ut er och leta efter en träkista. De letade genom hela källaren till Xantau utbrast:

– Jag tror jag har hittat kistan! Hon lyfte fram kistan ur ett dolt hål i väggen och höll fram den mot Wyvela. Är det den här?

– Ja, sa Wyvela och tog emot den från rövardrottningen. Hon räckte över kistan till Yrogg som tyst öppnde den och tog fram pergamentet.

– Läs det högt Yrogg, bad Pitra. Yrogg rullade ut pergamentet och började läsa på ett språk ingen av de andra förstod. 

Kapitlet är skrivet av Forsdalaskolan, Lycksele, klass 5

Kommentar från Julia Sandström: Oj, oj, vad händer när Yrogg läser pergamentet? Är han verkligen det utvalda barnet? Och vad är Zolan och Violita egentligen ute efter?

Kapitel 12

Kapitel 12

Monstret sänker sakta huvudet och ryter. Olivia blundar snabbt, hon står säkert kvar för hon vet att om hon visar sin rädsla kan monstret känna av den. Olivia, hövdingen, Wyvela och Zolan  ställer sig snabbt i en halvcirkel och halsbanden dras ihop och ett starkt grönt sken bildas. Monsterormen förblindas för ett ögonblick och Zolan bläddrar kvickt i häxboken och rabblar snabbt upp en formel:

     -Klen, ben, sen gör ormen till en sten!

På ett ögonblick förvandlas ormen till en liten blodröd ädelsten. Wyvela plockar upp stenen och stoppar den i fickan.

     – Varför tar du upp stenen? undrar Pitra förvirrat och lite rädd.

     – Den kan vi behöva, svarar Wyvela självsäkert.

Pitra tar upp kartan som föll ur Yroggs bok och granskar den mycket noga. Han vänder på kartan och får se att på baksidan står något underligt skrivet i blod. Det verkar vara ett, för dem okänt språk, ingen av dem känner igen det.

Pitra läser orden högt:

     – Vivalla, conda, chikala chonda, pallas pasta, mässar han entonigt.

Plötsligt börjar Nidiaträsket koka och bubbla. Ur varje bubbla framträder en varelse de aldrig tidigare skådat. En tindrande ljust blå, slemmig och geléliknande klump med gigantisk näsa och glödande röda ögon samt med vingar uppenbarar sig framför dem.

Olivia viskar till de andra:

      – Ögonen påminner om stenen.

Wyvela kliver fram och visar stenen. Då flyter klumparna ihop och bildar en tunnel ner i Nidiaträsket. Ett nynnande läte hörs från varelsen.

      – Den där sången sjöngs i min by om kvällarna säger hövdingen. –Jag tror att varelsen är fredlig  och att de visar oss en väg in i träsket, fortsätter han.

Wyvela säger:

     – Han har nog rätt, kom!

Allihop börjar sin vandring ner i Nidiaträsket.

De går sakta ner i tunneln, melodin hörs starkare och starkare för varje steg de tar. En syrlig doft som av något dött och ruttnande blir också starkare och starkare. De tittar skräckslaget på varandra och vänder sig om för att gå tillbaka, men tunneln har slutit sig bakom dem och den enda väg de har är neråt in i Nidiaträsket.

Längst ner i tunneln ser de ett starkt ljussken. I skenet glittrar ett par blå vänliga ögon. När de närmar sig ändrar ögonen färg till rött .

En röst hörs:

     – Fatta varandras händer, släpp inte taget. Gå tillsammans emot mina ögon! Var inte rädda!

Pitra drar de andra till sig och viskar:

     – Är vi säkra på att detta inte är en fälla?

     – Ja, säger Olivia med säker röst.

     – Jag minns dessa varelser från min dröm, de är goda.

Hela församlingen fattar varandras händer och går sakta fram emot ögonen.

Plötsligt hörs ett kraftigt dån bakom dem och de hör rösten säga:

–         Håll andan!

En gigantisk våg av vatten sköljer över dem och tar dem med sig in i ögonen.

De virvlar runt i vattnet i några sekunder innan de åter känner fast mark under sina fötter. När vattnet har runnit bort ser de att de står i en stor luftbubbla längst ner i Nidiaträsket. I mitten av bubblan ligger ett skrin gjort av snäckor.

Återigen hörs rösten:

      – Det ni söker mest finns i skrinet, öppna det långsamt!

Wyvela tvekar först men de andra manar på henne, hon öppnar sakta skrinet och upp ur skrinet flyger det femte halsbandet.

–         Stenen saknas säger Wyvela. Hon minns stenen i fickan och plockar upp den för att se om den passar.

–         Titta den passar perfekt, säger Wyvela.

Hon hinner knappt avsluta meningen förrän alla halsband börjar lysa och och ett fruktansvärt dån hörs. Plötsligt spricker bubblan och de finner sig återigen virvlande i vattnet.

 Skrivet av: Klass 5 Tundalsskolan, Robertsfors

Kommentar från Julia Sandström: Nu har alltså Wyvela och Pitra hittat de fem halsbanden, men hur ska de klara sig undan vattnet? Och om de lyckas fly, har de vad som krävs för att besegra Yrogg?

Kapitel 11

Kapitel 11

Kraften i Zolans formel räcker inte mot alla, men några yroggianer hinner bli förstenade och orörliga. De andra står förvirrade och väntar på vad Yrogg skall ta sig till. Barnen, Zolan, Marossi och hövdingen backar några steg. Plötsligt snubblar Olivia över något. Det är en sten som ligger på golvet. Några av yroggianerna som inte formeln tagit på kommer närmare och närmare. Wyvela kommer plötsligt på vad som stod i Yroggs historia, att Yroggs svaga punkt är vänstra ögat. Hon viskar snabbt till Oliva: – Ta upp stenen och kasta den mot Yroggs vänstra öga. Olivia tar snabbt upp stenen men ger den till Wyvela som utan att tänka kastar stenen med full kraft mot Yrogg.

Wyvela träffar Yrogg, men inte ögat. Däremot tar den i pannan där han får ett sår som blöder kraftigt. Yrogg blir rasande då blodet gör att hans syn försämras. Han raglar till och försöker hitta något att stödja sig mot. Solens sista strålar tränger just då igenom en springa i väggen och reflekteras i Zolans halsband och studsar sedan mot Yroggs vänstra blodiga öga. Han förblindas åter för ett ögonblick och skriker ut sin smärta. Då passar Wyvela på. Hon rusar fram och sliter ner halsbanden som hon sett hänga från Yroggs bälte. Hon återvänder snabbt till de övriga och ger Olivia och hövdingen var sitt halsband som de hänger runt sina halsar. Ett behåller hon själv. Alla springer ut från salen då Olivia tvärnitar.

–        Stanna! Vi måste ju befria Pitra och Alex.

–        Oj, hur kunde vi glömma det, säger Wyvela. – Vi måste skynda oss tillbaka!

–        Vi har ju halsbanden, säger Marossi.

När de åter står vid ingången till den stora salen ser de att yroggianerna börjar röra på sig.

–         Skynda er! Det är bråttom, säger Oliva.

Yrogg famlar fortfarande runt på golvet skrikande av smärta och yroggianerna tvekar och inväntar sin ledares order. Fler och fler vaknar också ur förtrollningen men de vet inte vad de skall göra. Hövdingen låter sin blick svepa över salen och upptäcker snart Pitra och Alex mitt i salen.

–         Där är dom! ropar hövdingen och pekar mot mitten. Jag känner igen ringen som Alex har i örat.

De rusar fram. Där ligger Pitra och Alex bredvid varandra. Hövdingen, Zolan, Wyvela och Olivia ställer sig i en halvcirkel framför dem. Halsbanden dras ihop och bildar en kraftig ljusstråle som träffar Pitra och Alex som befrias. Alla springer mot dörren. Yrogg vrålar sårat: – Attackera!

Alla springer för livet. När de når porten ser de att järndörrarna håller på att stängas. I sista sekunden hinner alla ut innan de enorma dörrarna slår igen med en väldig smäll.

De andas ut. Pitra ber att få se i Yroggs bok. Ett gammalt bränt trasigt hopvikt papper trillar ut. Det är en karta med ett kryss där det står Nidiaträsket.

–        Vi måste ta oss till Nidiaträsket säger Pitra. Det ligger ju alldeles i närheten av Yroggs borg. Det här måste vara något viktigt. Zolan läser en ny formel.

–   Yxi kaxi taxi! En stor rödorange drake sveper ner framför porten.

Alla blir förskräckta och ryggar bakåt när den jättelika draken landar framför dem. Den ser vänligt på dem med sina smaragdgröna blanka ögon och börjar lägga sig ned med indragna klor och hopfällda vingar. Då  öppnas plötsligt porten igen och Yrogg och hans arme visar sig i öppningen. Då reser sig draken hastigt och riktar en kraftig eldslåga mot järnporten som smälter igen av hettan.

– Fort! Upp på drakens rygg! skriker Zolan. Alla klättrar upp och tar ett fast tag om varsin ryggtagg. Draken lyfter och Zolan ropar: – Mot Nidiaträsket!

Efter en kort stund landar draken vid träsket och försvinner sedan snabbt mot horisonten.  Framför dem ligger nu Nidiaträsket i all sin hemskhet. Då säger Olivia med skräck i rösten: 

–         Jag känner igen mig! Drömmen utspelade sig här! Här måste det femte halsbandet finnas. Jag bara vet det, säger hon med ödesmättad röst.

De tittar ut över det stinkande träsket framför dem. Träden som står runt om är ruttna eller döda. Det bubblar i det slemmiga gröna vattnet. Alex frågar: – Hur djupt tror ni det är? Han får inget svar för då reser sig en jättelik blodröd orm upp ur träskets djup och vänder sig med öppet gap mot dem. Dess stora svarta ögon riktar sig mot Olivia.

 Skrivet av: Klass 5, Västangård skola

Kommentar från Julia Sandström: Vännerna lyckade fly från Yrogg men bara för att hamna i en ny fara. Kan halsbanden rädda dem än en gång? Och hur ska de hitta det sista smycket?

Kapitel 10

 Kapitel 10                                             

  Yrogg kom fram till barnen. Han såg väldigt otäck ut i sitt ansikte med ett elakt flin. Han säger till dem:

–         Nu har jag makten era snorungar!

–         Ge tillbaks halsbanden, säger Wyvela bestämt.

–         Det är inte dina!

–         Nu är det! säger Yrogg och försvinner i ett rökmoln.

Barnen känner hur tårarna tränger fram, dom tycker att dom har misslyckats.

Samtidigt ser dom Yroggs svarta armé komma ut ur rökmolnet.

Barnen känner hur dom stelnar av skräck, hjärtat dunkar allt hårdare och hårdare, det känns som att döden är nära.

Plötsligt kommer Zolan fram med häxboken i sin högra hand och läser något obegripligt ur den.

Repen försvinner i tomma intet men Yroggs armé svävar fortfarande runt dem.

Då skriker Wyvela:

–         Zolan, Zolan läs en formel som tar oss här ifrån!

Barnen tar varandra i hand, Pitra får inte grepp i någon. När Zolan läser formeln försvinner alla utom Pitra som blir kvar.

När Zolan och barnen kommer fram till en grotta märker dom att Pitra inte var med dom. Wyvela börjar gråta. Zolan tröstar barnen och Wyvela ber honom läsa en formel så att Pitra kommer tillbaka men boken är borta. Då kommer Olivia på att det var Pitra som höll i boken.

Samtidigt hörs bakom dom en välkänd röst som undrar vilka dom är. Ur grottans mörka vrå kommer välkänd man, hövdingen från grannbyn. Det blir ett kärt återseende. Dom berättar vad som har hänt och frågar om hjälp om en armé. Hövdingen gick med på det och dom började vandra dom fem milen till grannbyn. Barnen blev trötta efter ett tag och blev tvungna att sätta sig och vila.

Samtidigt hos Pitra så hade han än en gång blivit fastbunden på samma ställe och Yrogg hade hittat häxboken och läst en formel ur den som hade förvandlat Pitra till en i Yrogg`s armé. När barnen har vaknat berättar Zolan att han fick med ett av halsbanden.

Barnen började jubla och undrade hur det gick till.

Zolan börjar berätta hur han hade sett halsbandet falla ner från Yroggs ficka och han slängde sig och tog det. Barnen blev glada över att Yrogg inte hade alla halsbanden och kände att dom fortfarande hade en chans att rädda ön. Plötsligt kommer hövdingen springande och säger att han har hittat en man med namn Marossi som kunde lära dom Latin.

Wyvela börjar genast tänka på Pitra och Alex som var fast i Yroggs garn.

Dom började tänka ut en plan som lyder så här:

­-Vi börjar vandra i natt mot Nidiaträsket där Yrogg bor och tar tillbacks häxboken och barnen säger Zolan.

–         Hur hanterar vi vakterna, undrar Wyvela.

–         Jag har en ide, jag vet en formel som jag läst ur häxboken som kan få vakterna att somna, sa Zolan.  Senare kom Zolan på att formeln håller bara i några minuter så vi måste skynda oss. En tanke slog barnen samtidigt!

Hur vi ska ta oss igenom järnporten?

 Då kommer Oliva på att ta nycklarna från vakterna för dom sover. Det gick alla med på och barnen bestämde att dom skulle verkställa planen om ett dygn vid midnatt.

Genast började alla packa ihop det nödvändigaste det var mat till Pitra och Alex och rep som kunde komma till användning. Sedan la sig barnen oh vilade sig inför den långa vandringen.

Efter ett tidigt uppvaknande så åt barnen en rejäl frukost som bestod av frukter och bär.

När alla var mätta och belåtna började dom vandringen mot Nidiaträsket. Vandringen gick genom skog och berg. Efter ungefär halva färden så hörde dom en röst som skrek:

– Vänta på mig!

 Dom tittar bak och ser en man som har en gammal kappa och pösiga kläder.

     – Vem är du?   

     – Låt mig presentera Marossi ,säger hövdingen

     – Angenämt.

     – Åh hej mitt namn är Wyvela, det här är Zolan, sen pekar hon på Zolan, och det här är Olivia, säger Wyvela och pekar igen men den här gången på Olivia. Rätt som det var föll Olivia ihop

på marken alla sprang fram och frågade vad som hänt.

– Jag blev biten av en kobra tror jag .  

– Snabbt Wyvela hämta min väska, sa Zolan.

När hon kom tillbaka med väskan tog Zolan tog fram något slags botemedel mot giftet. Han tog up en grön bubblande vätska som såg riktigt motbjudande ut. Sen öppnade han den och hällde den på Olivias sår. Botemedlet fräste till när det nuddade i såret. Olivia skrek till av smärta man kunde se att såret läker ihop. Efter fem minuters vila och lite lunch så fortsäter dom sin vandring mot Yroggs stora fästning . Mot kvällen ser dom träsket och Yroggs boning torna upp sig. Barnen ser hur vakterna går framför den stora järnporten. Zolan läser formeln han nämnde tidigare och vakterna faller ihop i djup sömn. Gruppen springer fram och tar nycklarna från en vakt och sen låser dom upp den stora järnporten. Alla hjälper till att få upp den stora tunga porten. När porten öppnas står det en stor svart drake komma upp från en stor lucka.  

Draken attackerar direkt och plockar upp Marossi och flyger tillbaka in i luckan. Alla blir rädda och gömmer sig bakom Zolan. Tänk om draken kommer tillbaka .

För att undkomma så fortsäter dom att gå och plötsligen ser dom en till dörr dom försöker med alla nycklar och till sist så passar en. Dom kommer in  i en stor sal inne i salen hör dom Marossi skrika. Plötsligt öppnas en jätte stor fallucka och alla ramlar ner.

Där nere ser dom Marossi fastbunden och vaktad av draken. Dom ser även häxboken ligga på golvet nedanför draken.  

Wyvela sprang fram och tog boken draken försökte fånga henne men hon var för snabb. Hon sprang tillbaka till sina vänner och läser

–         Tjing tjang tjong du stelnar i min långkalsong.

Draken stelnar till och barnen befriar Marossi från repen. Sedan upptäcker dom en hemligdörr som visar sig vara en tunnel upp till salen.

Väl uppe i salen ser dom Pitra och Alex som står längst fram. Det är nämligen Yroggs armés hög kvarter som barnen befinner sig i.. Plötsligt stiger Yrogg fram och skriker:

–         Attackera!

Zolan skyndar sig att öppna boken .Han läser en formel men ska den fungera???

Skrivet av: Klass 5B, Obbola skola

Kommentar från Julia Sandström:  Ja, kommer trollformeln att fungera? Vad kommer att hända? Och hur ska de lyckas rädda Pitra och Alex från Yrogg?

Kapitel 9

 

Kapitel 9                           

-Vad är det där? tyst hörde ni? viskar Pitra.

-Nej vi hör ingenting, svarar dom andra.

-Jo , det var nånting, säger Pitra envist.

  – Jag tycker att vi går här ifrån, det känns läskigt att stanna kvar, säger Olivia.

 – Nu hör jag också någonting, säger Asrall.Vi sticker.

  – Vi springer mot Torsapskogen där finns en man som kanske kan hjälpa oss, säger Asrall.

 – Ska vi verkligen bege oss dit ? Dom som kommer dit kommer kan både möta rövare och mörka varelser.

  –  Jag tänker inte gå dit! säger Olivia bestämt.

  –  Är du rädd retas Pitra.

  – Nej! skriker Olivia.

 Sen bestämmer vännerna sig att gå mot skogen.

Dom hör mer ljud som smygande steg, något som prasslar i buskarna, en gren som  knäcks. Dom blir rädda och går lite fortare.

Ljudet kommer allt närmare i samma takt som dom går.

Dom blir ännu räddare och börjar springa.

Plötsligt ramlar Pitra över en rot.

Ljudet försvinner. Pitra skriker på hjälp medans dom andra fortsätter springa.

Sen skriker Alex,

-Vänta! Var är Pitra?

Dom stannar och efter ett stund hör dom Pitra skrika och dom börjar springa mot skriket.

-Men var är han?

Dom letar och letar men hittar honom inte. De hör ytterligare en gren som knäcks. Dom blir jätte rädda och tänk om det är Yrogg och hans arme. Plötsligt säger Asrall:

– Titta! det är en vit tygbit där borta i gläntan. Dom smyger fram till tygbiten.

– Är  det en bit av Zolans mantel? undrar Alex.

-VA! vad har Zolan gjort här, säger Wyvela förvånat.

-Kom igen vi måste fortsätta att leta efter Pitra, säger Olivia.

Dom börjar småropa.

-Vi är här! Bakom en buske mot en sten  sitter Zolan och Pitra.

-Vad gör du här undrar Wyvela förvånat?

-Jag drömde en konstig dröm här om natten.

Jag drömde om fem halsband och en röd orm.

Jag  såg också er i drömmen.

-VA! Vi hade samma dröm!

-När jag vaknade kände jag att jag skulle hjälpa er, fortsätter Zolan och det förde mig hit.

-Vi måste hitta alla halsbanden för att förinta den röda ormen Yrogg! sa Asrall

-Men nu måste vi bege os till Torsapskogen innan det blir mörkt!

Efter några timmar kom dom till skogen och skogen var mörk och stigen var slingrig. Träden var stora och sträckte sig högt mot himlen.

Dom kände att skogen inte var tom på liv. Dom såg röda ögon som förföljde dom.

När dom kom djupare in hoppade ett mörkt monster över dom.

Monstret såg ut som en svart tiger med röda ögon och stora huggtänder.

-Hjälp!! Se upp en mörkervarelse! skriker Alex. Zolan ropar:

-Sätt ihop alla halsbanden!

Barnen sätter snabbt ihop alla halsbanden då bildas ett starkt ljus som förintar varelsen.

-Det var nära ögat,  säger Olivia skrajset.

-Skynda er vi måste springa för att hitta Asralls vän, säger Zolan.

Dom börjar springa.

Skogen blir allt mörkare och stigen allt smalare. Plötsligt kommer dom fram till en glänta. Med en hydda. Dom springer fram till dörren och knackar.

-Hallå? Är det nån hemma?

-Vem är det? Hörs en röst inifrån.

-Det är jag, Asrall.

Dörren öppnas och en kort gubbe stiger fram.

-Kom in kom in min vän . Vad har fört er hit?

-Yrogg har återvänt vi måste hitta det femte halsbandet, säger Wyvela.

-Är ni hungriga, undrar Louda som gubben heter.

-Ja, vi är så hungriga att vi kan äta en hel varg.

-Jag ska gå och titta vad jag har. Ni kan sätta er ner och vänta vid bordet.

Efter en stund kommer han tillbaka.

-Ååh titta vad jag hittade i skafferiet, en grillad varg.

– Har du potatis och mosade tomater också? frågar Zolan.

– Ja det har jag jämnt till varg, säger Louda

Alla hugger i med god aptit och dåligt bordskick.

Efter maten berättar Pitra om allt som har hänt.

-Jaha säger Louda.Yrogg är tillbaka och ni letar efter det sista halsbandet.

-Svaret finns i Mö…Sen faller Louda ihop.Död.

 – Nej!! skriker Asrall.

  Han springer fram till Louda. Han faller ner på knä och slår nävarna på sina knän i sorgsenhet och börjar gråta.

Dom andra går också fram och tröstar Asrall. Olivia undersöker Louda.

-Ser ni inte pilarna på bröstet? säger Olivia.

-Vilka  pilar?

-Ser ni dom inte!?

-Näe.

-Men dom finns ju här!!!!

När hon håller i pilarna ser hon ett brunt märke som sakta växer fram på handleden.

– Det är ju du som har födelsemärket, du är barnet! skriker Pitra.

Då utbrister Wyvela:

-Mörkergrottan!

-Va? frågar dom andra.

-Det var det Louda försökte säga.

Då ser Zolan nån som springer iväg.

-Vänta! skriker Zolan.

Då springer han efter varelsen och då kommer dom andra på andra tankar.

-Vänta! skriker Wyvela.

Barnen tar med sig böckerna Yroggs bok och HäxBoken och alla springer efter Zolan .  

Alla ropar på Zolan 

Zolan vänta !

Dom stannar upp och ser sig omkring.

Dom ser massor av stora gröna ögon som kommer mot dom.

-Sostotopop ! skriker ögonen i kör.

-Det är rövarspråket, säger Asrall.

-Spring det är rövare !

Dom skyndar sig allt vad dom kan,

men dom blir bara sömnigare och sömnigare.

Till sist så faller dom alla ihop av trötthet.

När de vaknar känner de illamående och yra och att de är fastbundna.

-Kolla där är Zolan! säger Wyvela.

-Vart är mitt halsband! utbrister Pitra.

-Och  vart är mitt? Och mitt? Då hör dem Yroggs elaka skratt…

Skrivet av: Klass 5 b Bureskolan

Kommentar från Julia Sandström: Åh, nej! Hur ska de nu göra för att undkomma Yrogg och få tillbaka sina halsband? Vad var det för varelse som Zolan jagade? Och ska de hinna hitta det sista halsbandet innan Yrogg?