Sista kapitlet
Skrivet av Julia Sandström
”Fungerade det?” frågade Wyvela i tystnaden som följde efter att Yrogg läst klart.
”Jag vet inte”, svarade pojken och de såg sig alla omkring. Men såvitt de såg och hörde hade ingenting förändrats.
”Pergamentet skulle väl göra något med yroggianerna?” undrade Pitra. ”I sådana fall kan vi väl inte veta ifall det har fungerat, förrän vi har undersökt saken?”
”Jag kan skicka ut några av mina spejare”, föreslog Xantau. ”De kan rida till Nidiaträsket och Gråruinerna och undersöka ifall yroggianerna finns kvar.”
”Det låter som en bra idé”, tyckte Hövdingen, och tillsammans lämnade gruppen jordkällaren. Väl uppe upptäckte de att några av rövarna hade lagat mat, så medan Xantau gick iväg för att ge spejarna sina order, satte de andra sig vid lägerelden och åt en sen middag.
Wyvela och Pitra satte sig bredvid Yrogg så att de kunde passa på att fråga ut honom.
”Förstod du vad som stod på pergamentet?” undrade Pitra.
Yrogg skakade på huvudet och svalde sin brödbit. ”Jag tror att jag kunde latin tidigare, men jag kommer inte ihåg. Det är mycket som jag inte minns.”
”Vad hände egentligen med dig?” undrade Wyvela. ”Du verkar inte särskilt elak nu. Men innan vi använde halsbanden mot dig …” Hon rös. Det kändes konstigt att tänka sig att pojken bredvid henne var samma person som så många gånger försökt skada henne och hennes vänner, så ond som den äldre versionen av Yrogg hade varit. Den unga Yrogg var som en helt annan person, både till sättet och till utseendet. Trots det var det svårt att lita på honom. Det var ju Yroggs fel att Terga, Greta och resten av byborna var försvunna.
”Jag vet inte”, svarade Yrogg och rynkade pannan som om han försökte minnas något som hänt för längesedan. ”Alla minnen från det som hände efter att jag träffade Zolan och tanten på ängen är suddiga. Det känns som om jag har drömt alltihopa. Tror ni”, sade han plötsligt med en förskräckt min, ”… tror ni att Zolan använde magi på mig?”
Wyvela och Pitra utbytte en förvånad blick.
”Menar du att det skulle vara hans fel att du blev ond?” sade Pitra tveksamt. ”Skulle någon verkligen göra så mot sin bror?”
Det var Yroggs tur att bli förvånad. ”Bror? Zolan är inte min bror.”
”Vad?” utbrast Wyvela. ”Vad är det du säger?”
”Zolan var Kristallbyns trollkarl”, förklarade Yrogg. ”Hur så? Vad har han sagt till er?”
”Att han och du är bröder och att ni hela tiden tävlade med varandra. Så när han blev utsedd till stamherre hämnades du genom att skapa monster som förstörde byn.”
Yrogg bara gapade. ”Det var det värsta jag har hört!” utbrast han. ”Det där är bara lögner! Zolan blev aldrig utsedd till stamherre, han förvisades från Kristallbyn eftersom han började syssla med farlig magi!”
Wyvela kände sig minst sagt förvirrad. Att Zolan inte varit den han utgett sig för hade hon förstått, eftersom han och Violita tydligen var i maskopi. Men samtidigt var hon rädd för att lita på Yrogg. Han kunde lika gärna bara skylla ifrån sig.
”Du kanske ska ta allt från början”, föreslog hon.
”Monstren har funnits långt längre än både mig och Zolan”, började Yrogg att berätta. ”Det sägs att de anföll Vildmännen då de fortfarande bodde i det här området.”
”Det berättade moster Greta”, mindes Wyvela. Yrogg fortsatte:
”Vildmännen skyllde monstren på en häxa i området. Det hade försvunnit en hel del människor från trakten och de misstänkte henne för att ha förvandlat dem. Så de kom på ett sätt att skydda sig från henne. De skapade fem magiska halsband som kunde motverka hennes magi, och göra monstren till människor igen. Sedan jagade de iväg häxan och hon sågs inte till igen. Men Vildmännen visste att hon fortfarande fanns kvar någonstans på ön, så de behöll halsbanden och varnade sina barn och barnbarn för henne. Det är så jag känner till historien. Vildmännen som bodde här var mina förfäder.
Men så kom Erövrarna och drev bort Vildmännen. Som ni vet hamnade de i krig med varandra, och på något sätt skiljdes halsbanden åt. Bara ett förblev i Vildmännens ägo.”
”Ett av dem hamnade hos moster Greta, ett hos Asrall, ett i Mörkergrottan och ett i Nidiaträsket”, konstaterade Wyvela.
Pitra nickade tankfullt. ”Men Yrogg, det förklarar ingenting”, sade han sedan. ”Bara för att monstren har funnits länge betyder det inte att du är oskyldig. Någon har trots allt tillfångatagit människor och förvandlat dem till monster.”
”Ja, häxan!” svarade Yrogg ivrigt. ”Förstår ni inte? När halsbanden inte längre var samlade var Vildmännen inte starka nog att slåss mot henne. Hon kunde skapa monster och förstöra Kristallbyn utan problem.”
”Häxan”, upprepade Wyvela och mötte Pitras blick. Båda tänkte samma sak: Violita.
”Om Violita är häxan i Vildmännens berättelse har Zolan helt klart något med henne och monstren att göra”, sade hon. ”Men varför skulle han vilja hjälpa henne att skapa monster?”
”Som hämnd för att han blev förvisad?” föreslog Yrogg.
”Kanske det”, medgav hon. ”Men det förklarar inte varför han skulle ha förtrollat dig.”
”Svaret kanske finns i ’Yroggs historia’”, påpekade Pitra.
”Vad är det?”
”En bok”, svarade Wyvela. ”Som berättar om dig. Eller den äldre versionen av dig, kanske jag borde säga. Det kan vara värt ett försök att läsa igenom den.”
”Jag gör det”, sade Yrogg genast. ”Jag vill veta mer om mitt ’äldre jag’. Kanske kan det hjälpa mig att minnas.”
Wyvela grävde i sin packning och hittade boken som hon gav till Yrogg. Pojken öppnade den och började läsa, under tiden som Wyvela och Pitra drog sig undan.
”Vad tror du?” frågade Wyvela sin bästa vän.
”Att Yrogg kanske har rätt”, svarade han fundersamt. ”Hans sista minne, av Zolan och Violita på ängen, kan mycket handla om att de utövar någon sorts trollformel på honom.”
”Men varför skulle de göra det?” ville Wyvela veta.
”Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att även om pergamentet förintar monstren eller förvandlar tillbaka dem till människor, så är våra problem inte över, inte så länge Violita och Zolan finns där ute.”
”Men vi har halsbanden och pergamentet”, påpekade Wyvela. ”Och om Yrogg har rätt betyder det att vi kan besegra dem.”
De återvände till Yrogg som fortfarande läste, och blev blekare och blekare för varje sida.
Slutligen smällde han igen den. ”Jag kan inte läsa mer”, sade han och såg alldeles förtvivlad ut. ”Jag kan inte tro att jag har gjort alla hemska saker som står i den här boken.”
”Om vi har rätt så är det inte det fel”, tröstade Wyvela honom. ”Du kan inte hjälpa att Zolan och Violita förtrollade dig.”
Yrogg skakade på huvudet. ”Jag är också ansvarig. Jag borde ha stått emot magin. Jag borde ha flytt så fort jag såg Zolan tillsammans med den gamla tanten. Jag visste att han hade blivit förvisad men trodde ändå inte att han skulle göra mig illa …”
Wyvela hörde smärtan i hans röst. Hon kunde inte ens föreställa sig vilken skuld han måste känna, och insåg att hon inte längre kunde vara arg på honom för allt han gjort.
”Apropå den gamla tanten”, sade Pitra i ett försök att få Yrogg på andra tankar. ”Hur håller Violita sig vid liv? Om det är samma häxa borde hon väl ha dött av ålder vid det här laget.”
”Hon använder sig säkert av magi”, trodde Wyvela. ”Kanske var det det hon skulle ha spökhjärtat till.”
Tanken gjorde henne ilsken. Hon hade litat på Violita och Zolan och de hade förrått henne.
Hon rycktes tillbaka till verkligheten av att någon ropade hennes och Pitras namn. De två vännerna såg sig omkring och upptäckte Marossi som kom skyndande mot dem, med pergamentet i högsta hugg.
”Jag har upptäckt något”, flämtade han när han sjönk ner på marken bredvid dem. ”Yrogg gav mig pergamentet eftersom han vet att jag kan latin och det ändå inte kan skada nu när han har läst pergamentet. När jag började läsa det upptäckte jag något. Titta här”, sade han och höll ut pergamentet.
”Vad ska vi titta på?” frågade Pitra oförstående. ”Du vet att vi inte kan läsa latin.”
”Det var inte det jag menade”, sade Marossi otåligt och viftade med pergamentet framför deras blickar. ”Se här.” Han pekade på papprets nedersta kant. ”Det är inte tydligt, men om man tittar efter riktigt noga så ser man att kanten är lite ojämn.”
”Vad spelar det för roll?” Wyvela kunde inte förstå varför Marossi var så upprörd.
Men det gjorde Yrogg. ”Sidan har rivits av”, sade han.
”Vad?” utbrast Wyvela och Pitra i munnen på varandra.
”Det stämmer”, sade Marossi. ”Det märks knappt om man inte kan läsa det som står, men när jag började försöka översätta texten insåg jag att slutet saknas.”
”Men …” började Wyvela med skräck vällande upp i bröstkorgen, ”det betyder att ingenting hände när Yrogg läste pergamentet.”
”Och det betyder”, avslutade Pitra meningen, ”att yroggierna fortfarande finns kvar.”
I samma stund ljöd ett högt omänskligt vrål från ovanför byn, och sekunden efter var den mörka himlen täckt av flygande monster.
”Fiender i sikte!” skrek Xantau och genast flög rövarna upp på fötter. De kastade sig upp på sina hästar, beväpnade med allt från pilbågar till svärd och yxor, och fick snabbt sällskap av Aracajau och resten av kentaurerna.
”Ni får inte skada dem!” skrek Wyvela förskräckt. ”De är fortfarande människor, bara förvandlade!” Tanken på att Terga och Greta kanske fanns bland monstren gjorde henne skräckslagen.
”De kommer att döda oss om vi inte försvarar oss”, sade Xantau. Rövardrottningens ansikte var hårt och beslutsamt.
”Vi kan fortfarande rädda dem!” sade Pitra. ”Vi har halsbanden!”
Men redan då han sade orden visste han att det inte skulle räcka. Yroggierna var alldeles för många. Halsbandens magi skulle inte räcka till dem alla, och av Xantaus och Aracajaus ansiktsuttryck att döma visste de det med.
”Vi behöver den andra biten av pergamentet”, sade Yrogg. Han lät betydligt lugnare och mer sansad än både Wyvela och Pitra. ”Zolan har den. När han gömde pergamentet måste han ha rivit av en bit, så att det inte skulle gå att använda. Om vi tar tillbaka den kan vi kanske förvandla alla stackars människor tillbaka till sig själva igen.”
”Så hur ska vi gå till väga?” undrade Wyvela. ”Vi vet inte var Zolan och Violita är, och även om vi gjorde det är de säkert långt härifrån. Vi hinner aldrig!”
”Använd Häxboken”, sade en röst bakom henne. Det var Olivia, som tillsammans med Alex, Asrall och Hövdingen kommit fram och stod bredvid Marossi. ”Använd en trollformel som för er till Zolan och Violita. Vi stannar här med halsbanden och håller monstren på avstånd.”
Wyvela, Pitra och Yrogg såg på varandra. Sedan gav Wyvela och Pitra sina halsband till Alex och Marossi, fattade varandras och Yroggs händer och läste ur Häxboken:
”Tjing, tjang, tjång, bråttom är det denna gång,
ta oss till dem som vill oss illa, låt oss ingen tid förspilla!”
Vid det sista ordet kände Wyvela hur marken under henne krängde till. Hon tappade balansen och föll, men istället för torr jord som hon förväntat sig, slog hon i ett hårt stengolv.
”Aj!” stönade hon och satte sig upp. Hon befann sig i ett litet mörkt rum, det såg ut att kunna vara ett förråd. Bredvid henne låg Pitra och Yrogg, som båda såg omtumlade ut.
”Jag tror att vi befinner oss i en borg i Gråruinerna”, sade Yrogg. ”Jag känner igen mig.”
”Bra”, svarade Wyvela. ”Låt oss leta reda på Zolan och Violita.” Hon var orolig för sina vänner i Grannbyn, men kunde inte låta det märkas. Att oroa sig skulle inte rädda någon. Då var det bättre att fokusera på att hitta den sista pergamentbiten.
Yrogg tog täten ut ur förrådet. De kom in i en ödslig och dammig korridor och fortsatte åt höger. De smög fram med alla sinnen på helspänn. Allt var tyst, tills:
”Vad gör ni här? Här får ni inte vara.”
”Den rösten känner jag igen …”, sade både Wyvela och Pitra. I samma ögonblick uppenbarades prinsessan Madelaine framför dem.
”Herre!” utbrast hon förtjust och neg för Yrogg. ”Ni får ursäkta, jag kände först inte igen er.
”Åh”, svarade pojken överrumplat. ”Öh, det är okej.”
”Vill ni att jag ska ta hand om barnen?” frågade hon med en elak blick på Wyvela och Pitra.
”Nej, nej, den här gången är de med mig”, skyndade Yrogg sig att säga. ”Vi letar efter två personer. En gammal kvinna som ser ut som en liten flicka, och en äldre man.”
Prinsessan nickade. ”De är här. Kom, jag ska visa vägen.”
Hon satte av längsmed korridoren och de tre barnen fick skynda sig för att inte tappa bort henne. Huset var så stort att Wyvela snart tappade koll på hur många gånger de svängde, men slutligen kom de fram till en stor träddörr.
”Därinne”, sade prinsessan och de tackade för hennes hjälp. Hon neg en sista gång, knäppte sedan med fingrarna och försvann in i tomma intet. Yrogg vände sig till Wyvela och Pitra. ”Är ni beredda?” frågade han, och då de nickade drog han upp dörren.
Rummet som de nu steg in i var enormt. Liksom resten av huset var det gjort i sten. En del av taket hade rasat in och genom hålet skymtade natthimlen. Längsmed väggarna låg sönderslagna stenbumlingar och annat bråte som såg ut att en gång ha varit möbler. De enda hela föremålen i rummet var en tronliknande stol i mitten, och ett litet bord vid sidan av det. Vid bordet stod Zolan och Violita, som både vände sig om då dörren trycktes upp.
”Ni ska inte vara här!” utbrast Violita och stampade med foten i golvet.
”Vi är här för den sista pergamentbiten”, sade Yrogg och klev in i rummet, tätt följd av de andra två. ”Vi vet att du har den, Zolan!”
”Jag var tvungen att ta den”, svarade mannen oberört. ”Jag kunde inte riskera att du fick tag på pergamentet och upphävde förvandlingen på yroggierna.”
”Så det är ni två som ligger bakom allt”, sade Pitra anklagande. ”Är det också sant att ni satte en trollformel på Yrogg?”
”Vi behövde en syndabock”, sade Zolan med en axelryckning. ”Medan ni och rövarna stred mot Yrogg hade vi tid att leta efter halsbanden. Dessutom var det ett bra sätt att röja honom ur vägen. Ni förstår, jag har alltid vetat att Yrogg var det utvalda barnet som kunde tyda pergamentet. Det var hans anfäder, den dåvarande trollkarlen för Vildmännen, som skrev pergamentet. Det var menat att användas i nödfall, ifall halsbanden försvann så att byn lämnades oskyddad mot Violita. Men pergamentet tappades bort, liksom några av halsbanden, när Vildmännen hamnade i krig med Erövrarna.”
”När jag fick veta att Vildmännen inte längre hade alla halsband eller pergamentet bad jag Zolan hjälpa mig”, förklarade Violita. ”Han hade just förvisats från Vildmännen och var ivrig på att hämnas. Han förtrollade Yrogg och såg till att han började skapa monster. Under tiden förklädde jag mig till flicka och reste till Myrta för att leta efter pergamentet på platsen där det sista gången sågs. Men vi skulle aldrig ha hittat det om det inte var för er, Wyvela och Pitra.” Hon log kallt. ”Det spelar ingen roll att ni har halsbanden. Jag har lärt min läxa. Den här gången kommer jag att bli så mäktig att de inte biter på mig.”
”Vi kommer inte att låta det hända!” ropade Wyvela och knöt händerna.
Zolan skrattade. ”Vad kan ni göra? Ni är bara ett par småglin.” Han klappade på sin bröstficka. ”Jag har pergamentbiten här och ni kommer inte åt den. Ni har förlorat och kommer att dö.” Han började uttala en trollformel.
”Nej!” skrek en röst, långt innan Yrogg, Wyvela och Pitra ens hunnit reagera på Zolans hot. ”Jag tänker inte låta er skada herr Yrogg!”
Luften bredvid Zolan skimrade och plötsligt stod prinsessan Madelaine där. Blixtsnabbt stoppade hon handen i mannens bröstficka och slet åt sig pergamentbiten, varefter hon knäppte med fingrarna och försvann.
”Spring!” ropade Yrogg och han, Wyvela och Pitra kastade sig mot utgången. Väl ute i korridoren smällde de igen dörren. Från den andra sidan hördes ett fruktansvärt skrik.
”Prinsessan Madelaine!” ropade Yrogg och damen materialiserades vid hans sida. ”Jag behöver pergamentetbiten.” Hon gav honom den och han grävde i sin egen ficka efter den andra biten. ”Jag har hela pergamentet!”
”Läs det!” skrek Pitra som tillsammans med Wyvela stod tryckt mot dörren för att hindra Zolan och Violita från att öppna den.
Yrogg började läsa högt. Fler skrik hördes och bultandet på dörren ökade i styrka. Wyvela höll emot allt hon orkade, med ett hjärta som slog volter i bröstkorgen. Precis när hon trodde att hon inte orkade mer uttalade Yrogg det sista ordet på pergamentet. Ett sus gick genom korridoren och ett stark ljussken exploderade på den andra sidan dörren. När det väl dog ut hade både Zolan och Violita tystnat. Allt som hördes var de tre barnens flämtningar.
Efter en stund vågade Wyvela öppna dörren igen och var nära att trampa i en hög med aska på golvet. Det var allt som fanns kvar av häxan och trollkarlen.
Varken Wyvela, Pitra eller Yrogg hade tänkt på att ta med sig en trollformel som kunde ta med dem tillbaka hem, så de lämnade Gråruinerna till fots. Alla tre var otåliga på att få återvända till Grannbyn, så de blev väldigt glada när de efter några timmars vandring stötte på de spejare som Xantau skickat ut för att ta reda på ifall yroggierna var borta. Rövarna gladdes åt att fienden var besegrad och lät barnen rida tillsammans med dem. Utmattad men nöjd somnade Wyvela, och när hon var hon tillbaka i Grannbyn.
Väl framme möttes hon, Pitra och Yrogg av sina vänner som väntat oroligt på att de skulle återvända. Wyvela blev lättad av att höra att ingen hade skadats särskilt allvarligt i striden. Men gladast av allt blev hon när fick veta att monstren förvandlats tillbaka till människor. Några av byborna från Myrta saknades och dem hade man skickat ut ryttare för att leta efter, men Wyvela hade svårt att oroa sig nu när hon hade återförenats med sina nära och kära.
Terga var en av de första som omfamnade henne. Wyvela andades in hans välbekanta doft och kände sig riktigt trygg för första gången på länge. Hon hade gärna stannat i hans famn för alltid, men Greta var också där och ville tacka henne, och sedan kom Koleon fram, och Olivia, Alex, Asrall, hövdingen och Marossi, och tillslut visste Wyvela inte längre vilka hon kramade. Hon återfick fattningen först när hon stod öga mot öga med Pitra, som såg smått chockad ut över bybornas kärlek och tacksamhet.
Wyvela log åt tanken. Hon visste att ingen i byn längre skulle vara elak eller fördomsfull mot honom, inte nu när han hade hjälpt till att rädda deras liv.
”Vi gjorde det”, sade hon och kände hur hela hon strålade av lycka. ”Vi räddade byborna.”
Pitra lade armarna runt henne och tryckta henne mot sig. ”Det gjorde vi”, svarade han.
Wyvela besvarade kramen och suckade lyckligt. Allting hade ordnat sig. Terga och byborna var tillbaka, Zolan och Violita skulle inte kunna skada någon fler och Yrogg hade fått sitt namn rentvått. När hon tänkte tillbaka på allt som hon och hennes vänner åstadkommit kändes det nästan omöjligt. Men så hade hon ju också haft Pitra vid sin sida.
Och så länge hon hade honom visste Wyvela att allt var möjligt.
